det här kanske är fel att lägga ut på bloggen. men jag kan inte säga i telefon skriva på sms eller msn. för jag vill inte bli avbruten. + att om jag får tänka lite. blir det bättre...

jag vet inte alls längre. seriöst. jag älskar dig. men klarar inte av det här. jag var rädd för att bli lämnad, av några av dom få jag älskar mest i hela mitt liv. men när man bråkar hela tiden, för att den ena inte berättar allt, inte vill lägga för mycket tyngd på den andra. vilken jag känner att jag inte vågar. för jag vet, jag vet verkligen att du inte mår bra. även om du säger att du gör det. märker jag även på msn/sms. du mår inte bra. jag hör även i samtal när du ändå skrattar och pratar om en massa roligt. att innerst inne mår du inte bra. men när man frågar säger du inte ''inte bra/dåligt'' utan mer ''bra/jodå/helt okej'' eller något sånt. även när jag frågar om det är säkert, vill du inte erkänna. tror du inte det gör ont i mig?
och jag vet, jag är ingen ängel jag heller. jag är omogen och jobbig, jag har mått dåligt en tid. det gick upp och ner, och du fick all skit på dig då. och det är jag ledsen för. jag ville inte lasta på dig allt. men ändå gjorde jag det. ljög om att allt var bra.
precis som jag gjort nu. med dig och ida. jag ljög. jag vet. men jag är rädd för att förlora er båda. för jag älskar er så sjukt mycket. vi har träffats två ynka gånger. det är om er båda. jag vill att det blir fler. verkligen.

det finns ingen ursäkt eller undanflykt till vad jag gjort. jag var bara svartsjuk, avundsjuk, you name it.
nu vet jag inte om detta hjälper. jag vet att jag är bråkig. och sånt. men jag är verkligen ledsen.
vi kanske kan prata/träffas alla tre någon gång istället.