det gör så ont att kolla på videor. men det känns ändå bra. det är ändå ni. fan att ni ska vara så jävla bra. fan ta er! jag hatar att jag inte kan se er varje dag. jag kan göra allt för att få vara med er EN dag. en liten jävla dag.
känslan och att se er live, är oförklarbar, det går bara inte att förklara. man måste uppleva det själv, jag är lcklig som har gjort det två gånger, TVÅ!
just nu sitter jag bara och gråter och kollar på videor, för minnena bleknar mer för vajre sekund. men jag kommer aldrig glömma helt. aldrig. uppleverserna är något jag kommer berätta för varenda människa jag möter och pratar med. ni är en så stor del av mitt liv. ni har gjort den jag är nu, ni har fått mig att våga. att vilja. viljan att leva. så fort ni ger upp. gör jag det samma. vad någon annan än säger. ni betyder mer än något annat någonsin gjort. Tokio Hotel betydde mycket. sjukt mycket. men det här. fyfan jag gick upp 03.00 på morgonen den 5 juni 2010. 20.00 hade jag hade så sjukt ont överallt och ville inget annat än åka hem. men ca 21.30 steg ni upp på scen, jag fick en adrenalin kick och kunde inte stå still alls under hela konserten. förstår inte mig själv. hade de varit Tokio Hotel hade jag köpt en sitt plats och vart nöjd med det. men aldrig med er.
just nu kan jag inte skriva mera. för jag måste sova upp tidigt i morgon, men jag har så mycket mer att få ur mig. det kommer bli mycket sånt nu på bloggen. för jag vet inte vem jag ska prata med. ingen annan förstår mig just i det här. och det är inte för att vara elak jag säger det. det är det verkligen inte.